den djävulska axeln

Nu börjar jag lacka ur rejält på mitt alter-ego till fylleskalle.
-Djävulen som sitter på min vänstra axel.

Och faktist, om man tittat noggrant på mig så är jag lite sne, vänsteraxeln är lägre än den högra. Nu vet ni varför. Den sitter där. Min destruktiva sida som i värsta fall tar det totala övertaget efter en öl för mycket. Och när den får övertaget är det kört. Vad som helst kan hända. Utan att jag får veta om det. Den hatar mig och kämpar verkligen för att göra mig illa. Gärna såra mig genom att jag sårar andra. Det är en favorit. Sjukt fruktansvärd känsla att vakna upp och inse att någon har varit ute och härjat med en. Verkligen härjat. Man känner sig liksom så överkörd man kan bli av den ångvält man vet att man är en lördagsnatt.

Ja, jag inser att jag låter som någon psykiskt sjuk nu, och kanske är jag det - tro mig jag har börjar fundera själv. Men vad jag har hört så är ju alla männiksor psajkon, mer eller mindre. Så det kanske inte är bauta grejjen att oroa sig över att man har en sjuk snubbe på axeln.

Men,
jag hade kanske inte helt fel den där blöta sommarkvällen för två eller tre år sedan när jag i depseration (och vad jag gärna vill tro, en gnutta rädsla i blick) skrek:
"Alkohol är djävulens andranamn!"

RSS 2.0