ålrajt okej
¤ Jag såg årets skönaste gubbe idag. Han var kanske 87 år, skraltig och hade en svart mössa på sig. På denna svarta mössa fanns en stripe runt med rasta färgerna och i pannan ett frodigt majja-blad. Jag funderade lite på om han visste precis vad han hade på huvudet eller om det var en julklapp från något barnbarn. Hursomhelst så hann jag inte ta kort på han så jag kunde dela med mig av denna underbara syn. Tyvärr.
¤ What else, jo, fick lite regards omväga från en kär vän som rest till London för att finna lyckan. Hon hade funnit ett jobb iallafall, så det känns jäkligt skönt. Funtar på att ringa henne för att få höra hennes röst.
¤ Även jag råkade få ett jobb, om än bara för en dag så här långt. Jag sökte jobb som telefonintervjuare men hade för mycket skills så jag fick rekrytera färska offer istället alá "Tjäna, har du lust att vara med på en intervju? Det tar ba plusminus 20 minuter. Ja och du får ju fyra trisslotter...".
Kontentan av det hela blev sålunda att jag än en gång fick bekräftat för mig hur grym jag är på att ragga okända männiksor och få dem att göra oplanerade saker. Dessutom har jag blivit någon sort nödkvinna som ska ryka in när det behövs rekryterare, irl-intervjuare eller "stryk-under-första-namnet-i-telefonkatalogen-bläddra-fem-sidor-stryk-under-nästa-personal".
Aldrig får man njuta av sin arbetslöshet ifred.
¤ Det går åt hel%vete med att hitta den där skatten. För tillfället har jag gjort en liten paus för det kommer inga nya ledtrådar. Iofs så tror jag att mitt letande gick för långt redan den dagen jag trodde att skatten fanns på Elinas balkong. (En översnöad vinflaska som jag glatt trodde (om än bara för nån sekund) var ett cigarr-rör med önskade pengar).
¤ Sen har jag även kommit fram till att realistiskt sett så är inte livet lika lättflyktigt som Timbuktu's låt "Det lösarr sajjy" som jag så gärna vill att det ska vara. Det är snarare som ett sudoku med få siffror. Lösningen finns där, men den är inte lika uppenbar som en skånsk rappare påstår. Man måste ju liksom kämpa lite mer, klura tills ögonen blir blodsprängda och pluppar ut som på en mopps när man drar för hårt i kopplet. Men sen går det iallafall inte eftersom man inte har den high-tech hjärnan som krävs för att lösa problemet. Och på så vis kommer man tillbaka till ruta ett där Timbuk väntar med micken i handen och en överlägsen blick.
Så varför ska man egentligen ens försöka lösa den där förbannade sudokun?
Svar: För att mitt resonemang låter som ett jävla Sex and the city-avsnitt, och att jag har trott att jag tänkt sudoku. Men egentligen så är det snarare som brorsan Reese i Malcolm ett geni i familjen.
Så, därför ska man ens försöka att lösa sudokun; för att på så vis kunna fortsätta att vara oskyldigt naiv och få skorra fram sitt älskade 'Det löserrr sej, det gör det alltid' och sedan tänka 'Omen, det är ju sant! Det gör ju alltid det!'
Krångligt? I supposed so.
¤ Ja, jag tycker om att skriva "på så vis".
¤ Insert-knappen är säkert jättebra till nånting, men jag tycker inte om 'en.
Dagens längtan: Tabbhiiiiiiii's oh please
¤ What else, jo, fick lite regards omväga från en kär vän som rest till London för att finna lyckan. Hon hade funnit ett jobb iallafall, så det känns jäkligt skönt. Funtar på att ringa henne för att få höra hennes röst.
¤ Även jag råkade få ett jobb, om än bara för en dag så här långt. Jag sökte jobb som telefonintervjuare men hade för mycket skills så jag fick rekrytera färska offer istället alá "Tjäna, har du lust att vara med på en intervju? Det tar ba plusminus 20 minuter. Ja och du får ju fyra trisslotter...".
Kontentan av det hela blev sålunda att jag än en gång fick bekräftat för mig hur grym jag är på att ragga okända männiksor och få dem att göra oplanerade saker. Dessutom har jag blivit någon sort nödkvinna som ska ryka in när det behövs rekryterare, irl-intervjuare eller "stryk-under-första-namnet-i-telefonkatalogen-bläddra-fem-sidor-stryk-under-nästa-personal".
Aldrig får man njuta av sin arbetslöshet ifred.
¤ Det går åt hel%vete med att hitta den där skatten. För tillfället har jag gjort en liten paus för det kommer inga nya ledtrådar. Iofs så tror jag att mitt letande gick för långt redan den dagen jag trodde att skatten fanns på Elinas balkong. (En översnöad vinflaska som jag glatt trodde (om än bara för nån sekund) var ett cigarr-rör med önskade pengar).
¤ Sen har jag även kommit fram till att realistiskt sett så är inte livet lika lättflyktigt som Timbuktu's låt "Det lösarr sajjy" som jag så gärna vill att det ska vara. Det är snarare som ett sudoku med få siffror. Lösningen finns där, men den är inte lika uppenbar som en skånsk rappare påstår. Man måste ju liksom kämpa lite mer, klura tills ögonen blir blodsprängda och pluppar ut som på en mopps när man drar för hårt i kopplet. Men sen går det iallafall inte eftersom man inte har den high-tech hjärnan som krävs för att lösa problemet. Och på så vis kommer man tillbaka till ruta ett där Timbuk väntar med micken i handen och en överlägsen blick.
Så varför ska man egentligen ens försöka lösa den där förbannade sudokun?
Svar: För att mitt resonemang låter som ett jävla Sex and the city-avsnitt, och att jag har trott att jag tänkt sudoku. Men egentligen så är det snarare som brorsan Reese i Malcolm ett geni i familjen.
Så, därför ska man ens försöka att lösa sudokun; för att på så vis kunna fortsätta att vara oskyldigt naiv och få skorra fram sitt älskade 'Det löserrr sej, det gör det alltid' och sedan tänka 'Omen, det är ju sant! Det gör ju alltid det!'
Krångligt? I supposed so.
¤ Ja, jag tycker om att skriva "på så vis".
¤ Insert-knappen är säkert jättebra till nånting, men jag tycker inte om 'en.
Dagens längtan: Tabbhiiiiiiii's oh please
