drömmar
Idag fastnade jag i en grymt intressant bok som min mamma av en tillfällighet slet åt sig på biblioteket. Den handlar om, prä-cis: drömmar.
Boken heter Drömskolan och är skriven av Lillebeth (skönt namn, huh!) Nordqvist. En sån här härlig bok som man kan bläddra lite som man vill i och läsa det man tycker är intressant, utan att få ångest över att man inte lusläser varje sida och att boken annars ska känna sig orättvist behandlad. (Eller så är det jag som har mognat). Det står i alla fall allt från vad olika drömmar har för betydelse till hur man kan hjälpa till så man kommer på i drömmen att man drömmer (en sak som jag alltid velat, men aldrig lyckats med). Det närmaste jag kommit till detta var en gång när jag drömde samma dröm igen. En dröm om huset i Sköndal, där en hel orch-armé stod utanför och kriget var nära. Jag var livrädd för att dö när de började strömma in (jag skulle vara en usel soldat). I första drömmen hade jag en trubbig kniv så det gick inte riktigt att sticka nån, kniven bara gled åt sidan. Däremot i den andra, dittills identiska drömmen så tänkte jag för mig själv att den här gången skulle jag fan ha en vass kniv, och gick sålunda och letade reda på en. Men eftersom jag inte var den kåtaste löptiken i kenneln så kom jag aldrig underfund med att allt var en dröm, jag kunde ju tänkt lite längre liksom.
Boken heter Drömskolan och är skriven av Lillebeth (skönt namn, huh!) Nordqvist. En sån här härlig bok som man kan bläddra lite som man vill i och läsa det man tycker är intressant, utan att få ångest över att man inte lusläser varje sida och att boken annars ska känna sig orättvist behandlad. (Eller så är det jag som har mognat). Det står i alla fall allt från vad olika drömmar har för betydelse till hur man kan hjälpa till så man kommer på i drömmen att man drömmer (en sak som jag alltid velat, men aldrig lyckats med). Det närmaste jag kommit till detta var en gång när jag drömde samma dröm igen. En dröm om huset i Sköndal, där en hel orch-armé stod utanför och kriget var nära. Jag var livrädd för att dö när de började strömma in (jag skulle vara en usel soldat). I första drömmen hade jag en trubbig kniv så det gick inte riktigt att sticka nån, kniven bara gled åt sidan. Däremot i den andra, dittills identiska drömmen så tänkte jag för mig själv att den här gången skulle jag fan ha en vass kniv, och gick sålunda och letade reda på en. Men eftersom jag inte var den kåtaste löptiken i kenneln så kom jag aldrig underfund med att allt var en dröm, jag kunde ju tänkt lite längre liksom.
Nu när vi ändå är inne på att snacka mina drömmar, så står det även i boken om sanndrömmar. När jag läste det fick jag creepy-feelings och kom ihåg min upplevelse.
När jag gick i gymnasiet så drömde jag om ett par ögon som stirrade på mig, det var liksom bara ögonen, ni vet hur det kan vara. Ena ögat var blint, sådär vitt och grumligt.
Nästa morgon satt jag på tåget och mittemot mig (inte direkt mottemot utan i sätesparet framför) satt en person (jag minns inte vilket kön, men jag tror det var en karl). Han tittade ut genom fönstret och helt sonika föll min blick på honom. Han vände huvudet och tittade tillbaka på mig med en blick som jag kände igen. En kall kår gick igenom mig när jag såg att han var blind på ena ögat!
Jag tycker lite synd om han nu såhär i efterhand, jag som blev helt skräckslagen när jag såg att han var halv-blind och som satt o stirrade stint ut genom fönstret resten av resan. Han måste känt sig som ett riktigt miffo. Eller så märkte han inget.
Jag vet iallafall inte varför jag blir så rädd fortfarande när jag tänker på det, men det var så scäry, känslan när jag såg det blinda ögat. Kanske för att jag inte är så van vid att drömma sant. Hmm, måste nog slå lite på det i mitt nya lexikon...
Dessutom måste jag nog återgå till vardagen och göra dirremaskinen.
chip o hej
Dagens rekomendation: Drömskolan, lär dig använda dina drömmar i vardagslivet av Lillebeth Nordqvist
Nästa morgon satt jag på tåget och mittemot mig (inte direkt mottemot utan i sätesparet framför) satt en person (jag minns inte vilket kön, men jag tror det var en karl). Han tittade ut genom fönstret och helt sonika föll min blick på honom. Han vände huvudet och tittade tillbaka på mig med en blick som jag kände igen. En kall kår gick igenom mig när jag såg att han var blind på ena ögat!
Jag tycker lite synd om han nu såhär i efterhand, jag som blev helt skräckslagen när jag såg att han var halv-blind och som satt o stirrade stint ut genom fönstret resten av resan. Han måste känt sig som ett riktigt miffo. Eller så märkte han inget.
Jag vet iallafall inte varför jag blir så rädd fortfarande när jag tänker på det, men det var så scäry, känslan när jag såg det blinda ögat. Kanske för att jag inte är så van vid att drömma sant. Hmm, måste nog slå lite på det i mitt nya lexikon...
Dessutom måste jag nog återgå till vardagen och göra dirremaskinen.
chip o hej
Dagens rekomendation: Drömskolan, lär dig använda dina drömmar i vardagslivet av Lillebeth Nordqvist
Holy Crap!
Jag är fortfarande förbannad-light över City's sätt att uppmärksamma kvinnodagen.
Fet rubrik på framsidan: "Kvinnor har inget att fira"
Sedan: "City granskar: Männen vinnare från vaggan till graven."
Oooch där var allt vänt till att handla om männen istället. I och för sig, inne i tidningen var rubriken: "Svenska kvinnor förlorar -från vaggan till graven". Men det var en kvinna som skrivit artikeln.
Nästa sak som pissar-mig-of är att artikeln just handlar om allt kvinnan förlorar från vaggjäveln till kolavipps. Hallå, meningen är väl att vi ska fira kvinnodagen. Kunde de inte gjort en artikel om allt bra med kvinnor eller skrivit om tuffa tjejer runt om i världen istället för att skriva om hur mycket bättre männen har det. Fattar ni poängen sirror? Allt handlar om männen.
Och nu över till det (andra) scääähähäääryyyy...
Lizzy (hund) glodde ihärdigt på mig med sin mormor-blick. Tillslut så fick det vara nog så jag sa åt henne att gå ut, och släppte därmed ut byrackan. Väl ute, började hon skälla (otippat, huh?) men eftersom jag var ensam hemma så kikade jag ut. Mellan staketen lite innan utfarten stod världens största jävla HARE! Jag har aldrig sett något liknande! Jag vet inte om de är extra välgödda här ute i buschen, men det där var fan en mutant! Till och med Lizzy (jakthund, en gång specialtraineed på harar) hajade till innan hon satte fart i full galopp. Och jag efter! Eller inte, men det skulle passat in i historien. Jag sprang inte, jag skrek: LIZZY och tänkte att hon närsomhelst skulle börja driva och springa till skogs. Men hör och häpna, hon kom när jag ropade! HAAAAAAAAA (änglaljud). Som en misil lystrade hon på min spruckna röst och vände tillbaka! När hon kom in fick hon kattgodis (hennes favorit) och imorgon bitti när hennes korg blir kylslagen och hon vill komma in under mitt varma täcka kommer jag vara förberedd på sparkar i magen när hon drömmer om mutant-haren.
Dagens länk (även den i scäry-andan): http://www.stoppastorebror.se/fabians-fotspar.htm
Fet rubrik på framsidan: "Kvinnor har inget att fira"
Sedan: "City granskar: Männen vinnare från vaggan till graven."
Oooch där var allt vänt till att handla om männen istället. I och för sig, inne i tidningen var rubriken: "Svenska kvinnor förlorar -från vaggan till graven". Men det var en kvinna som skrivit artikeln.
Nästa sak som pissar-mig-of är att artikeln just handlar om allt kvinnan förlorar från vaggjäveln till kolavipps. Hallå, meningen är väl att vi ska fira kvinnodagen. Kunde de inte gjort en artikel om allt bra med kvinnor eller skrivit om tuffa tjejer runt om i världen istället för att skriva om hur mycket bättre männen har det. Fattar ni poängen sirror? Allt handlar om männen.
Och nu över till det (andra) scääähähäääryyyy...
Lizzy (hund) glodde ihärdigt på mig med sin mormor-blick. Tillslut så fick det vara nog så jag sa åt henne att gå ut, och släppte därmed ut byrackan. Väl ute, började hon skälla (otippat, huh?) men eftersom jag var ensam hemma så kikade jag ut. Mellan staketen lite innan utfarten stod världens största jävla HARE! Jag har aldrig sett något liknande! Jag vet inte om de är extra välgödda här ute i buschen, men det där var fan en mutant! Till och med Lizzy (jakthund, en gång specialtraineed på harar) hajade till innan hon satte fart i full galopp. Och jag efter! Eller inte, men det skulle passat in i historien. Jag sprang inte, jag skrek: LIZZY och tänkte att hon närsomhelst skulle börja driva och springa till skogs. Men hör och häpna, hon kom när jag ropade! HAAAAAAAAA (änglaljud). Som en misil lystrade hon på min spruckna röst och vände tillbaka! När hon kom in fick hon kattgodis (hennes favorit) och imorgon bitti när hennes korg blir kylslagen och hon vill komma in under mitt varma täcka kommer jag vara förberedd på sparkar i magen när hon drömmer om mutant-haren.
Dagens länk (även den i scäry-andan): http://www.stoppastorebror.se/fabians-fotspar.htm
My name is Pato Bunton and this is my opinion.
One week to go och jag sitter här helt sonika och längtar tills min fösledag!
Inte alls för att jag vill gotta mig i presenter, ny frajs och några grattis. Utan för att det är DÅ mitt nya år börjar (varför är det inte så egentligen, ganska logiskt.)
Men i alla fall, jag hoppas så innerligt att det nya året ska bli a-hell-lot-of bättre än det förra. Efter årsskiftet så fortsatte ju bara det gamla med all satans påhitt och jag säger; Det kan va helvete.
Men nu är det dags att starta om datorn liksom.
Inte alls för att jag vill gotta mig i presenter, ny frajs och några grattis. Utan för att det är DÅ mitt nya år börjar (varför är det inte så egentligen, ganska logiskt.)
Men i alla fall, jag hoppas så innerligt att det nya året ska bli a-hell-lot-of bättre än det förra. Efter årsskiftet så fortsatte ju bara det gamla med all satans påhitt och jag säger; Det kan va helvete.
Men nu är det dags att starta om datorn liksom.
På tal om dator...
(fan vad jag älskar mina övergångar)
Dagens morshän: "Jo jag... tänkte att vi skulle ta och göra en sån här klamydiaåtergivning på den här maskinen."
Fritt översatt: Jag tänkte att vi skulle diskfragmentera datorn.
En sak som är så jävla underbart är att jag och min mor typ kan tala i tungor, och ändå så förstår vi varann perfekt. I och för sig är det inte så konstig eftersom både hon och jag (och praktiskt taget hela min familj) lider av både afasi och akut minnesförlust.
Jag har funderat på att egentligen, så borde vi alltid prata i halva meningar med varandra som fortsätter (som om inget hänt) en halvtimme senare. Alltid prata utan att riktigt tänka till, så det uppstår en sån där härlig ordf ö rväxling och alltid sitta och frossa framför Jeopardy tillsammans och varannan gång utbrista
-"VAD ÄR!... jay... uhm...va v... gh... Jag VISSTE att det var något på B!"
För då skulle det liksom inte bli såna där missförstånd som när vi pratar normalt med varandra (eller ja, pratar som andra människor gör kanske jag borde säga). Utan då skulle vi kunna leva tillsammans i en enda skön guldfisk-symbios.
Vi kunde lägga kniven i kylen o smöret på diskbänken tillsammans till exempel. Eller så kunde jag hjälpa mamma att glömma bort var hon lagt glasögonen (hon har tre par).
Jag tror dock att alla har sitt speciella språk med sin mamma/brorsa/kompis/kusin
MEN
Jag tror inte att alla har lärt sig att uppskatta eller varit tillräckligt lyhörda för att ens upptäcka dessa små kvaliteterna i livet som ändå gör så att ett förhållande till en annan människa ens fungerar.
Det är dags att börja appreciata de här små sakerna!
Dagens klokord: Even the smallest thäääng can make a valuable difference.
